40
och hans karlar. Var skulle hon ha lärt sig fina seder? Hon förstod inte ens att skämmas för sina grova vanor. Hände det en naturlig malör, bad hon icke ens om ursäkt. Hon sa:
Nej, hör på åskan mitt i vintern.
Eller:
Där sprack kalsongerna!
Grevinnan stack kolskyffeln i elden och rökte med kamfer och parfym. Så grova fel påtalade hon icke: det bar henne emot och de skulle nog försvinna ändå. Smärre fel rättade hon med utsökt grannlagenhet. Hon sa: Skulle lilla vännen bli ledsen om jag gjorde henne uppmärksam på en sak? Och så kom då saken med många ord före sig och många ord efter sig och en massa utläggningar. Flickan var läraktig, utan tvivel, men ibland skulle grevinnan ha önskat en snabbare uppfattning. Hon kunde t. ex. säga:
Så där får man aldrig göra, nej, aldrig i livet, lilla vännen!
Men då lilla vännen glodde, oveten som en spån, måste grevinnan sätta händerna kring mun och viska:
Man kallar det: rapa!
Och hon dolde sitt anlete, på det att flickebarnet måtte förstå! Hon var för resten en märklig person, grevinnan. Sin fattigdom bar hon som en utmärkelse. Den framhävde det eviga och det orubbliga i en god börds och en fin uppfostrans företräden. Ingenting kunde förnedra henne. Hon hade en sid blågrå rock av kinesiskt tyg med blommor och fåglar och fiskar i finaste brodyr. Iförd den var hon en gammal liten grevinna; iförd den struttade hon över gården med slaskhink i vardera handen, en syn för kvarterets madammer. Hon gjorde själv alla grovsysslor och lät icke Agnes göra dem. Ty, sade hon, jag kan tömma slasken utan att förnedra mig, men lilla vännen kan inte tömma slasken utan att förnedra sig.
Och så tömde hon slasken utan att förnedra sig.
Var söndag kom Borcken och hämtade de båda da-