42
ning, ifall Borck bröt sitt löfte? Lagen kände hon icke, men i bibeln fann hon många höga ord om äktenskapet. Några kände hon redan från kyrkogången, och lade nu andra till förrådet för att i händelse av behov ej stå svarslös. Hon måtte väl se sig om och tänka sig för, eftersom hon stod ensam mot många.
Vid en söndagsmiddag hos kommerserådet kom bröllopet åter på tal. Gubben satt där skär och vit som en nyfödd, sömnig och dum, storåt och smånickade, stirrade på Agnes och gäspade i servetten. Och han började blinka, vilket var ett tecken, att han önskade tala. Borckarna tystnade. Kommerserådet sa:
Gu ske pris! Om ni skulle gifta er på min födelsedag? Hur skulle det vara? Det kunde väl passa?
Jonathan svarade:
Jo visst, om kära pappa önskar.
De andra återknöto sina samtal, som om de ingenting hört. Men gubben vände sig till dem:
Hör ni, vad jag säger? På min födelsedag. Då är det sommar. Det kunde väl passa?
Tystnad, släkten hörde inte på det örat.
Men efter middagen, då damerna voro allena tog de flickan emellan sig, satte henne i ringen och talade oförbehållsamt fast med många förbehåll, dunkelt och gudi klagat klart.
Jonathan var en idiot.
Nej, ingalunda idiot. Men han hade en svaghet, inte precis i förståndet. Bevars, han kunde vara lika klok som alla Borckar sammantagna. Någonting underligt var det i alla fall. Underlig som barn, klen. Det hade ju växt bort med åren, men fanns nog där ändå, ibland fick han en sorts anfall. Det var inte fallandesot. Ånej då, ånej då! Så hemskt kunde det inte vara men var kanske någonting liknande. Om nu Agnes visste hur glada de voro, att någon ville ta hand om honom! Så klen! Och Agnes, en stor, stark tös, en riktig kärnflicka av bondestam! Om
