det nu på det hela taget var så bra för honom? Det var uppoffrande, men var det rätt? Riktigt rätt? Frånsett att det skulle skada Jonathan — var det rätt mot henne själv? Hur skulle de uttrycka sig? Om hon bleve besviken? Om hon ångrade sig?
Och de ansatte henne. De klungade sig omkring henne som bien klunga sig kring visen. De surrade och susade och utstrålade en ljum, klibbig värme, som smetade av sig. Hon satt där tämligen hjälplös. Hon förstod nog vad de menade. Men hon trodde just inte, att de menade, vad de menade. Hon trodde rent ut sagt att det var djävulskap.
Ty vad ojade de sig för? Kunde hon icke själv se, att Borcken var en liten klen karl, två styver värd mellan vänner från den kroppsliga sidan sedd. Så betraktad var han inte hälften mot Grundholm, inte tiondelen mot Axelsson. Men att fina mamseller, fröknar och fruar sågo det heliga äkta ståndet med så sörjiga ögon, det trodde hon lite på. Det var knep att lura bönder och skon klämde annorstädes. Borcken var klen, men giftet var gott. Där klämde skon. De ville lura henne på ett gott gifte. Det kliade i henne att få säga dem rent ut ett sanningens ord. Att äktenskapet var heligt och att hon tog Borcken för gårdens skull och inte för sängvärmens. Det hade varit att hyfsa till dem och lära dem goda seder. Men hon aktade sig.
Hon tog Ordet i sin mun, det höga Ordet, som allt nederslår om det rätt användes. Ordet bjuder och befaller och konstiga ord om konstiga saker blir rök och dimma. Hon började försiktigt och allmänneligt, utan udd och brodd, och se, det visade sig, att de icke kunde bemöta henne, helt enkelt därför att de inte kunde ett enda skriftställe utantill. Då blev hon djärvare, citerade med större frihet, tummade och lämpade efter behov. Och hon blev het av idel lärdom och idel ödmjukhet. Hon var ett ringa redskap och kanske värd att kastas bland soporna. Men om den Högste icke förkastat henne? Om den Högste
