50
karna gladde sig åt ett makalöst raljeri med krutgubben: men Agnes sa nej. Far var för gammal och orkeslös för en staresa. Med samma mjölksurra, som fört henne själv till staden, sände hon honom två korgar med vått och torrt, bröllopsfägnad. Därav kom en stor olycka. Gubben tör ha hållit sig mer till det våta än till det torra och i sin villande glädje satte han eld på stugan. Den brann som fnöske och av hela torpet blev bara hällen kvar och några kolnade körsbärsträd och stenen bak stugan. Gubben själv steg fram ur elden med famnen full av buteljer, mäkta stor och belåten och glad att rasket brann. Den tid, han hade kvar, fick han husa sig hos grannarna än här och än där. Han mådde som en prins i en bagarbod och skröt omåttligt med dottern, som var fru i stan. Hon skickade honom stora pengar. Hon kom aldrig själv men hon sände stora pengar, och då han kristligen dött, lät hon sätta en sten på graven. Så var det med den saken.
Med bröllopsglädjen blev det si som så. Efter vigseln vände sig brudgummen helt om från prosten till släkten och höll ett kort tal. Han tackade dem för att de räddat honom från cession och därigenom möjliggjort det äkta förbund, som nyss ingåtts. Det fann han korrekt men Borckarna fann det ogrannlaga. Först och främst att ställa ett äkta förbund i samband med affärer och till på köpet så omedelbart efter vigseln, då själarna ännu voro ljumma av varma och högtidliga känslor. För det andra: att påminna dem om växlar och inteckningar och sattyg strax före en festmåltid. Jonathan förblev Jonathan. De tågade ut i matsalen med neddragna mungipor och tårade ögon. Det såg ut som ett begravningsfölje. Dock var middagen god och vinerna sköljde bort förargelse och växlar. När brudparet följts till Borckska gården och ända till sängkammardörren, hördes plötsligt ett smällande och fräsande runt om från den ännu oröjda tomten. Fyrverkeri! Borgmästaren hotade med stämning och böter men hela följet rusade ut på tomten. Rök och brak, skratt och skrik. Hela stan
