Ja, de Borckarna! Vart tog de vägen? Först voro de som ett stim: omöjligt att skilja den ene från den andre. Skolmamsellerna från tapisserimamsellerna. Köpmannen från direktören. Sanna Borcks från Johannisbergs-Borcks. Den var som en härva, släkten, en väldig tuva snärjgräs och den låg i hennes väg. Här kommer jag aldrig fram, tänkte bondtösen. Det är för stort och för tätt och för mäktigt för mig. En riktig storskog till släkt.
Och så var det ingen storskog alls. En hop människor, som var och en sysslade med sitt och som ibland stimmade samman för att sorla och susa och sno sig om varandra. Du är ta mig tusan en Borck du, det är du. Vi är Borckar båda två, allesammans! Snälla och hyggliga människor, redliga och välvilliga. Och sedda från insidan hade de sina särmärken, som skilde dem ut från det Borckska. Direktören hade en sur mage. Han var räntmästare men kallade sig direktör till åminnelse av en hänsoven bank, som han grundat. Han var den sure, fick uppstötningar efter de bästa middagar, klandrade såsen, morrade vid spelbordet, mumlade obegripliga svordomar och hotelser, när han gick för sig själv och funderade. Vart tog den vägen? Jo, en morgon låg han under sin säng, stendöd. Hushållerskan fann honom. Varför låg han under sängen? Det var frågan. Han har levat i femtio år, en man, en ämbetsman, en direktör, grundare av en bank. Glömt och tomt, som om det aldrig varit. Men varför kröp han under sängen? Det är en gåta.
Vart tog de vägen? Tapisserimamsellerna försvunno
