spårlöst. Ingenting finns kvar, inte ens begravningen. Någon gång måste man ju ha följt dem till kyrkogården, men det finns ingen gnista kvar av minnet. Ingenting. Jo, verkligen; några kuddar, ett par lampskärmar. Ack kära du, den där är gammal, den köpte jag redan hos mamsellerna Borck. Å herregud, så länge sen! De finns kvar som en tidsbestämning rörande två lampskärmar och några kuddar.
Och Axel, köpmannen vid Storgatan? Han hade fyra barn, tre flickor och en pojke. Vart tog de vägen? Adressen finns kanske i någon gammal almanack. Själva finns de inte. Och hur kunde de oräknade barnen på Sanna och Johannisberg försvinna? De hörde likväl den Borckska gården till. Åtta Sannabarn och fem Johannisbergsbarn bodde i barnkamrarna, naturligtvis inte alla på en gång. Den första Sannapojken, Nils Borck, började storskolan och kom under faster Agnes vård anno 66, den siste Johannisbergspojken, Nils Sunesson (modern född Borck) tog studenten våren 88. De fördelades således på tjugutvå år, men under hela sjuttitalet var det aldrig mindre än fyra barn i vardera kammaren. De kommo om höstarna, bruna och bråkiga, doftande av klöver och skog som ungboskap. De ryckte av sig mössorna, så att skärmarna brakade, och fanns inte mössan på, ryckte de sig i luggen. Flickorna stöpte jämt så djupt att kjortelkanten nådde golvet. Det var rara barn och Agnes tyckte om dem. Hon tyckte om alla barn. Hon höll på ordningen men inte alltför pedantiskt. Vinden hade barnen för sig. Där fanns duvor och småfåglar, ekorrar och igelkottar, snokar och vita råttor, marsvin och kaniner, kattugglor och skator. En gång fanns där en getabock och en gång en örn, dock endast för kortare tid. Jonathan var strängt förbjuden att beträda vinden. Ibland kunde man råka ut för överraskningar. Allt sådant hölls hemligt.
Vad blev det av dem? Någonstans finns de. Nils Sunesson är i Amerika. Tre gånger om året skriver han till fas-
