Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs
57

dansar och brummar. Nej, förbanne mig! Nu får det vara slut! Jag säger inte, att du är en fähund. Det säger jag inte. Men förbanne mig, om du inte liknar en fähund! Och han går ut i förmaket och dunsar ned på minsta kanapén, som skriker av skräck. Usch! säger han. Usch, usch, usch! Damerna lägga från sig album och fotografier. Emelie säger: Du kommer att dö av slag, Gustav. Jag? skriker han. Nej, förbanne mig om jag dör av slag! Och han återvänder till spelbordet i rättan tid för nästa givning, stjälper i sig en toddy, fortsätter.

Amelie säger: Han kommer att dö på gatan.

Plötsligt skakas hela huset. Det dånar och brakar i murarna som av skorstenseld. Det är Johannisbergsbarnen och Sannabarnen som ramla nedför trapporna: först för vindstrappan, så för tvåvåningstrappan, så hamna de i en hög på förstugolvet. Agnes får himla brått, springer genom salen ut i förstugan, hinner dem i sista minuten. Hon är mån om deras uppträdande. Skick och fason. Mellan henne och dem finns en hel del frimureri. Men inför släkten! Hon borstar, jämkar, kammar luggar med fingrarna, snyter med underkjolen, petar naglar med saxen som hänger i silverked vid förklädsbandet. Nagelpetandet framkallar jämmerrop, som kvitteras med örfilar. Då dörren till herrummet öppnas, håller en välvårdad skara sitt intåg, två och två, röda och svettiga, doftande av allt möjligt men sansade och sedesamma. De tåga beslutsamt fram till farfar-morfar. Han sover och småler. Högra handen ligger på armstödet, de ta den i tur och ordning, skrapa med fötterna. Han halvöppnar ögonen och mumlar: Gud ske pris! Så gå de till spelborden. Herrarna morra. Gunatt med er allesammans och ge er i väg! säger hökaren. Det hjälper inte. Var och en ska ta var och en i hand. Världsaltet styrs av lagar. I förmaket blir det förmaningar. Amelie säger några ord om aftonbönens vikt och betydelse. Som om det behövdes! Och Emelie tillägger: Kom ihåg, barn, att ni inte få somna på magen! Det är