den här isen och dess förhållanden, innan han var född. Jag vet nog, vad jag gör. Och de gingo ut på isen men hade inte gått många steg, förrän isen började knaka och vattnet steg upp och färgade snön smutsgul. Nu hände det sällsamma. I stället för att vända tillbaka eller åtminstone gå rakt fram kortaste vägen till motsatta strand, började de stackars gummorna springa mitt på ån och utmed dess lopp ned mot slottsdammen. Folk skyndade till, ropade, fäktade med armarna, sökte hejda dem. Antagligen hade den första knaken i isen gjort dem alldeles vettvillna. De skyndade framåt. Isen ner mot slottsdammen var så tunn, att ingen vågade sig ut till dem. Den bar de förtorkade lätta små mamsellerna där den inte skulle ha burit en femton års pojke. Slutligen brast den. Hur dödsskrämda de än må ha varit, hörde man inte ett rop från dem. De sjönko hand i hand och skuldra vid skuldra, kan man säga. Emelie plägade ett ordspråk, som löd: Hålla samman håller säll, hålla sams håller uppe. Men nu sjönko de i alla fall. Det blev stor sorg i hela staden och mycken undran. Var och en hade sin förklaring.
