Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs

70

Hon tänkte: Det är alldeles fastligt knipslugt. Det har de kommit på i samråd. De ha just inte mycket skam i kroppen. De skickar pojkstackarn på mig för att mjuka upp hjärtat. Får se, om det går.

Hon såg på honom. Och nu hände, vad som tills datum ej förklarats. Hon såg att han var vacker. Att han blivit vacker; han hade nämligen varit hiskligt ful. I och för sig ingenting märkvärdigt, eftersom de sista tonåren kan förvandla en ungdom till oigenkännlighet. Det besynnerliga var, att hon såg det. Hon hade och har inte det ringaste sinne för skönhet. En karl dömer hon efter dugligheten, en kvinna likaså, en sak likaså. Ett barn dömde och dömer hon efter sinnesarten. Hon hade aldrig sett, att han var ful. Nu såg hon att han var vacker. Hon minns inte, på vad sätt han var vacker. Det har fallit bort. Hon minns inte, om han var mörk eller blond, uppnäst eller raknäst, finhyllt eller brunbränd, storögd eller grisögd. Hon minns att han var vacker utan krus och komplimanger, utan nåd och barmhärtighet. Hon gick bort till honom och tog hans huvud mellan sina händer. Hon kysste honom två gånger på munnen.

Hon sa:

Vad du är blek, din stackare. Du har farit illa.

Hon kysste honom ånyo: hon måste titta närmare på honom och vända honom runt i det hon lät händerna fara över hans kropp.

Vad du har vuxit! sa hon. Vänta! Du ska ha ett glas portvin. Du är alldeles blek.

Hon tog honom kring livet och förde honom till skänken. Hon slog i två glas och skålade, så att hennes fingrar ströko mot hans. Hon tappade glaset. Nej, så jag bär mig åt! sa hon och fnittrade till.

Fnittret väckte henne till hälften. Det ljöd så främmande att hon måste se sig om. Men det var hon själv, som fnittrade. Alldeles som en piga i en hövålm. Hon tänkte: Usch då, jag har fått blodet åt huvudet. Men det kunde inte hjäl-