Det vet jag, kära Agnes. Men du var ju så vänlig mot gossen. Och sen helt plötsligt! Hur kan man först vara så vänlig och sen helt plötsligt?
Hon sa:
Det där begriper du inte.
Begrep ingenting själv.
Var det också något att begripa? En tillfällighet: tankar
som kommo från skilda gömslen, stötte ihop, förvirrades.
Alldeles som då två tjuvar på skilda vägar bryta in i samma hus
och plötsligt mötas framför silverskåpet. Tablå! Stor
förvirring! Qui pro quo! För resten, visst begriper hon! Ibland
säger hon till Vår Herre: Du gode Gud, vad jag har varit
för ett lättfärdigt stycke! Minns du Sanna-pojken? Det var
på vippen det!
Hon har sitt glada lynne. Och då Axelsson är mulen och Emma sur och huset tyst som graven, skämtar hon med Vår Herre.
Men frånsett Sannapojken, kyssarna och det krossade glaset, var händelsen av utomordentlig betydelse. Den betydde brytning med släkten. Adjö, helt enkelt. Slut med söndagsmiddagarna. Slut med barnkammarstojet och skorstenselden. De tre återstående Sannabarnen drogo samma dag från gården, kommo aldrig igen. Två Johannisbergare ersatte dem, bleka parvlar, lika stillsamma som husets egna barn. Slut med påskrivningar och släktvinglerier. Det var en Herrans skickelse!
Ty från och med den dagen bar det stadigt utför med de andra Borckarna. Sanna föll först, gick under klubban. Jonathan köpte. Han var Arnfelts bulvan, men det visste inte Borckarna. De trodde att Jonathan och lilla svägerskan smitt en djävulsk plan, långsamt undergrävt Sanna-Borckens ställning, lockat honom till utgifter, sporrat honom till vanvettigheter för att bringa honom på fall, köpa och vinna. Till en början vann Jonathan ingenting alls. Arnfelt drog
