förmaket och sov. Han hade en särskild stol, som ingen annan använde, en mjuk och vilsam farfarsstol. Gabriel och August lekte i salen, efter befallning tysta som möss. Då hörde de ekipaget köra fram till porten. Farfar! skrek Gabriel och rusade in i förmaket. Farfar! Ström är här!
Och då barn gärna tro, att gammalt folk är dövt, skrek han sig eldröd: Farfar! Farfar! Gubben for upp, hade väl inte blivit väckt så bryskt på de sista femtio åren. Gud ske pris, sa han och satte sig igång men gick fel och gick rakt på väggen. Farfar går fel, skrek pojken, farfar går rakt på väggen. Han tog honom i rockärmen och drog.
Nå, Gud ske pris ändå, sa gubben.
August tog fatt i den andra rockärmen och så bogserade de honom ut i förstugan. Där klev Gabriel upp på en stol och hängde rocken över hans skuldror och tryckte hatten på huvudet, August stack käppen i hans hand. Så öppnade de dörren och förde honom över tröskeln. Tyvärr hade de brått och det gick för hastigt, men Ström flög av bocken och fick gubben i famn. En ska hala lagom med kommerserådet, sa han. Plötsligt gjorde gubben sig lös och knuffade den förbluffade Ström för bröstet. Han satte käppen hårt i gatan, gick fram till vagnen, steg upp utan hjälp och sjönk ned i det hörn, där han brukade sitta. Till höger om sig själv, sa folk, som aldrig åkt i landå.
Men knappt hade han satt sig, förrän huvudet föll åt sidan, hatten gled ned över ansiktet. När Agnes och Jonathan återvände från promenaden, funno de farfar redan i vagnen, men det besynnerliga var, att kusken satt på fotsteget med mössan i hand.
Ja, vad ska en nu göra? sa han. För nu är han död.
Göra?
Först och främst fick hon Jonathan in i huset: det var ingenting för honom. Sedan pojkarna, som så smått börjat gråta. När hon kom ut igen, sa kusken:
