livsens levande, friskt och välskapat. Hans namn skulle vara Gabriel, ett vackert namn, ett fromt namn och ett namn, som inte fanns i släkten.
Trägen vinner: Vår Herre lät sig övertygas. Gabriel kom till världen, det gick som en dans. Barnet skrek som en gast vid första klatschen! Tre timmar efter börden steg modern upp, lindade pojken egenhändigt och höll honom under näsan på vissa damer. De sa: Stackars barn! De ville ge honom nöddop.
Pojken levde och han fick syskon. Två år efter Gabriel kom August, tre år efter August Lill-Agnes, som dog i sitt andra år; två år efter Agnes kom Frida, tre år efter Frida Axel. Borckarna sa ingenting. Men de hyste ett varaktigt intresse för den äldste. Stackars liten, sa de, han blir inte gammal. Som ugglor om natten sågo de, vad ingen annan såg. Än var han jämmerligt mager, än visade han farliga anlag för fetma. Ibland var ryggen krokig, ibland var höften sned; ibland hade han skrofler, ibland hade han mask, ibland såg han i november, ibland var han lomhörd. Och när inte den gubben gick, gjorde de än finare iakttagelser. Han var nervös. Han hoppade högt i luften, om man oförhappandes stack pekfingret i sidan på honom. Han tålde inte, att man kittlade honom under fötterna. Han skrek, om man ställde sig bak en dörr och sa buh! Han var klen. Emellertid växte han och frodades. Då sa Borckarna:
Tro om han inte är dum?
Därpå hängde det. Gabriel började skolan och nu skulle man få se. Jonathan hade måst sluta i fjärde klassen; han hade varit för dum eller för sjuklig. Nu skulle man alltså få se. Var eviga dag frågade Agnes: Nå, kunde du din läxa? Gabriel svarade: Äsch! Tonfallet var så överlägset, att hon blygdes. Hon skulle ha läst läxorna med honom, om hon vågat, men hon var själv alltför osäker i lärdomen. Det fick gå på Guds försyn. Och det blev vinter, det blev vår, det blev examen. Agnes satte på sig sin violetta sidenklän-
