Efter den betan var det inte längre lönt att söka överskyla hans konstigheter. Folk fick skratta sitt lystmäte, det kunde inte hjälpas. Han var i alla fall en klok och beskedlig karl, omsynt och försiktig, arbetsam och sparsam. Han hade ett obegripligt klart räknehuvud och kalkylerade de mest invecklade affärer i ett nafs och utan fel. Han slöt ögonen, rörde lite på läpparna och så var det gjort. I dessa stycken var han en hel liten trollkarl och Agnes försummade aldrig att beundra honom. Man bör inte försumma att beundra.
Ty det kan inte hjälpas, ibland måste man trampa på tårna, såra och förolämpa. Jonathan hade sin svaghet. Det är svårt att säga, vari den bestod. Han var kanske lättskrämd. Om man slog näven i bordet, skrek och domderade, fick man honom till vad som helst. Och han var lättrörd. De kallaste, fräckaste krokodiltårar föllo som hett blod över hans arma hjärta. Man behövde inte ens jämra, man behövde bara säga: Har patron samvete till det? Han hade inte samvete till någonting.
Under kontorstiden satt Agnes för jämnan vid fönstret, höll utkik på besökarna. Då viktiga saker avhandlades, stod hon i timmar vid dörren och lyssnade. Titt och tätt måste hon göra sig något ärende in på kontoret. Det blev besvärligt i längden, det bar henne emot att hymla. Efter historien med örfilen tyckte hon att gärdet var uppgivet. Hon tog sitt arbete med sig och slog sig ned i skinnsoffan på kontoret. Bönderna sa: Jaså, en ska tala med frun själv nu? Hon svarade: Tala med patron, jag sitter bara här och syr. Vi ser det, sa bönderna och grinade.
Hon fick namn om sig att vara ett rivjärn. Jonathan en jämmerlig toffelhjälte. Det var lögn! Han var herre i sitt hus och hon skulle ha skämts ögonen ur sig, om han inte det varit. Han förstod affärerna bättre än hon, men hon förstod skojare och skalkar bättre än han. Hon hade konsterna och knepen på känn; det var inte övning, det var inte erfa-
