86
nicka. Han grät hela natten och Agnes måste sitta på sängkanten och hålla honom i hand och till sist måste hon lägga sig hos honom. Han var som en människa. Men det blev dag och solen steg upp i sin fullkomning och likaså Jonathan. Min kära vän, sa han, det blir nu min uppgift att skriva ut bjudningsbreven. Du å din sida har att tänka på lämpliga förfriskningar. I anseende till att det blott är ett litet barn —
Herre Skapare! I anseende till att det blott var ett barn och hennes barn och ingen annans barn hade hon helst tagit kiststackaren under armen och mol allena gått ut till körrgårn. Varken katt eller kung skulle haft omak av den sorgen. Men Jonathan hade sin syn på saken, han visste hur det borde vara. Begravningar var han särskilt mån om. Aldrig kan man vara så fulländat korrekt som vid begravningar. Figurerna stå där tafatta och tölpiga och lämna ödmjukt plats för den, som vet att framträda korrekt.
Till sist blev det så, att hon ensam skötte affärerna.
Bönderna sa: Där sitter satkäringen. Hon var inte omtyckt, kan tänka! Hon lät inte lura sig, än mindre lät hon skrämma sig och allra minst var hon hjärtnupen.
De stego in på det inre kontoret och bådo att få tala med bokhållaren. Patron själv var så gruvlig att tala med. Bokhållaren? sa Jonathan. Bokhållaren sitter där ute.
Jaså, sa bönderna och grinade. Vi trodde mest att patron blitt bokhållare, sen frun blitt patron.
En dag skickade hon honom till banken. Det var inte chefens sak, det var kassörens. Men när han i sin tur ville skicka kassören, bad hon honom gå själv. Han behövde motion och hon behövde kassören. Det var bråda tider.
En annan gång råkade hon säga: Du, som skriver så bra, borde sköta korrespondangsen. Han tog sig en funderare.
Menar du, att jag skulle sitta därute bland bokhållarna?
