88
Nog ser man, vem som skummar grädden i det huset.
Men vad betydde Borckarna? Den tiden var förbi, då Borckarna betydde någonting. Själve Jonathan hade blivit en liten person, som inte gjorde mycket väsen av sig i Borckska gården. Barnen tackade honom för maten, därför att det skulle så vara. Eljest brusto de betänkligt i vördnad. Axel, som var en spefågel, gjorde narr av honom. Frida, som var en näbbgädda, gav honom snäsiga svar. August skämdes för honom. Han undrade om inte far i vackert väder kunde ränna på landsvägarna i stället för på gatorna? Folk gav honom öknamn och det var inte trevligt för hans barn. Somliga kallade honom »Korken», andra »Ranten», åter andra »Vandrande juden». Det sista förbryllade Jonathan; han mumlade: Jag förstår inte det, kära barn. Jag är ju inte jude. Då skreko de alla tre: Herregud, vad han är dum!
Den gången var mor i närheten och gav orrar över lag. Men hon kunde inte alltid vara i närheten och hon hade sannerligen annat att tänka på. Och så mycket borde man kunna begära av en karl och en far att han sätter sig i respekt hos barnen. Hon sa det åt honom. Det var kanske onödigt. Han blev ledsen. Och han blev skygg för barnen. Han kilade undan, så snart de kommo i närheten. Dessemellan mutade han dem med för stora fickpengar. Han hade själv fickpengar alldeles som barnen. Skillnaden var, att han tog dem när och hur stora han behagade. Till en början, sen blev det ändrat. Han kunde komma en dag, då det var obekvämt att blotta kassan på kontanter. Följaktligen bestämdes en viss summa och en viss dag i månaden. Det var bara en praktisk anordning och betydde ingalunda att hans husbondevälde upphört. För resten gick affären bra de där åren, lugnt och jämnt. Lugna och jämna, gudsvälsignade år, då ladorna fyllas, rummen fyllas, kistor och skrin, kassaskåp och bankböcker. Kroppen blir satt och fast och en smula tung. Själen blir saktmodig och ljum, en liten smula tung den också, en liten smula sorgsen. Utan
