Olyckan var att hon blev kär i honom. Om en mor plötsligt förälskar sig i sin son, så kallas det moderskärlek. Men när modern många och långa år efteråt nått mogen ålder och dess förstånd sin fulla utveckling, vilket för de flesta inträffar i åldern mellan sjuttio och åttio, då kan hon betrakta saken utan hölje och nämna den vid namn. Allrahelst om hon ligger i en mjuk bädd i ett tyst rum i ett sovande hus och stirrar på nattlampan och klår sig bak örat och har Vår Herre på sängkanten. Hon kan betrakta saken och vända på den och ta den lärdom, som tagas kan.
Hon förälskade sig i honom, icke därför att han var hennes son utan därför att han icke var hennes son. Han var en främling. Han hade inte varit borta mer än ett år, en sommar och en vinter; men hon kände inte igen honom. Han hade vissa likheter med en pojkslyngel, som stått och åmat sig i klassrummet till skratt för många och skam för en. Men det var inte han. Hon trodde verkligen ett ögonblick, att det var Sannapojken nu igen eller något yngre exemplar av allt det mankön, som växt och frodats under koppartaket. Men nej. Han var Gabriel Borck, avlad av Jonathan, buren av Agnes. Han var hennes tillhörighet och på samma gång var han en främmande ung herre. Hon kunde ha nigit för honom. Hon blev kär i hans panna, i hans hår och i hans klarblå ögon, i hans nacke och hals, i hans näsa och mun, i hans kropp och i hans hållning, i hans händer och naglar, i hans ljusa vårrock, som var sidenfodrad och obeskrivligt elegant, i hans skor, handskar och hatt, i hans lukt och skratt och tänder och fina sätt och
