liknöjda min och lustiga ord och förstånd och kvickhet och sjuklighet och blekhet och dygder och odygder. Hon förälskade sig i allt det, som andra kvinnor i sin tid och tur skulle förälska sig i. Och vidare: hon blev kär, därför att hon aldrig varit kär. Och vidare: det skedde vid en tidpunkt, då hon var sorgsen utan orsak.
Sådant kan sägas trettio år efteråt; eller tänkas. Då hettes det: O, vad det är roligt, när barnen komma hem! Inte unga herrn, inte ens pojken utan barnen i pluralis och största allmänhet. Och till yttermera visso: O, vad han är sig lik, fast han har vuxit och blivit en hel karl.
Ja, just det!
Olyckan var, att hon bar sig dumt åt. Hon kunde inte behärska sig. Sorg och smärta bar hon bakom mask och hölje, vrede likaså, om det behövdes. I ödmjukhet var hon en överdängare, fast den dygden just inte var hennes. Det klara förståndet regerade allt, blott icke glädjen. För den naturliga människan är glädjen det svåraste stycket i behärskningskatekesen. Hon beter sig som en kalv i hagen, ett föl på en grön äng.
Från första stund skämde hon bort honom utan gräns och måtta. Hon öste pengar i hans fickor. Till sist blev han förlägen och bad henne låta bli. Syskonen såg snett på honom. Far själv hade inte så mycket pengar i plånboken som han. Än sen! Vad skulle den lilla gubben ha pengar till? Men en ung sprätt behöver pengar, en ung man med många vänner i stan och väninnor. Hon var gruvligt nyfiken på hans väninnor. Hon ställde till med en stor fest för att få titta på dem och framför allt för att få titta på honom. Det blev en vräkig tillställning. Kokfru i köket, champagne på borden, uppassare och ostron, regementsmusik och äkta gåslever, stort fyrverkeri. Jonathan traskade av och an i trädgården och var ledsen. Inte för pengarnas skull utan för vräkighetens. När fyrverkeriet brann av, blev han rädd och fick ett anfall. Gabriel sa: Vet mor vad? Det var för vräkigt.
