bryr mig inte om någonting, tänkte hon. Jag bryr mig inte om de andra, och jag bryr mig inte om Gabriel. Jag är glad och det bryr jag mig om. Det känns underligt och det kommer aldrig igen. Jag blir aldrig mer så här. Vad bryr jag mig om andra och annat?
Efteråt kan man undra och skämmas, men så känns det då.
Gud är god mot dem, som älska. Han har tänkt på dem
från begynnelsen. Han har skapat två världar: den ena för
dem, som älska, den andra för de andra. Det finns vissa
likheter dem emellan: man äter och dricker i båda, sover
och vakar, andas och pratar, gör goda affärer eller dåliga.
Men olikheten är större. De älskandes värld är
genomskinlig. Den är gjord av en kristallklar materia, som saknar
namn. Den behöver intet namn, ty den har använts blott en
enda gång: då Vår Herre skapade de älskades värld. Den
andra världen är som bekant gjord av diverse ämnen, som
alla ha namn och alla användas till diverse ändamål. Det
finns inte något ändamål i de älskandes värld, det har
ingen betydelse, vad som är där och vad som sker där. Det
betydelsefulla är, att alla ting och allting, stort och smått,
tungt och lätt, grönt och grått genomskines och
genomstrålas av ett klart sken. Det är inte en värld, det är
kristallkupan kring en låga. Den har bara den betydelsen och den
meningen, att den håller fjärilarna från elden och att den
genomskines av dess sken. Det är elden, som betyder något.
Då lågan slocknar, blir kristallkupan en jord av skilda
ämnen skapad och till skilda bruk, stor och mäktig, fylld med
betydelsefulla ting, tunga och trygga, tröga och tryckande.
Man är gjord för att plocka till sig och samla, man gömmer i boet alldeles som en ekorre, stoppar undan och bevarar. Sen burrar man upp sig och ser präktig ut, tänker på vad man har, och fetmar.
Gabriel for en höstdag, rikligen utstyrd, plånboken full.
