ut som stora eländet. Icke förty hade hon inte mera skam i sig än att hon kallade frun i huset för moster. Agnes visste inte av någon släkt på sin kant, men det visade sig att fader Storm haft en halvsyster och tösen var dess dotterdotter. Blodsband fanns där således, fast tämligen lösligt, ty det visade sig också att alla tre kvinnorna, halvsystern, dottern och dotterdottern voro oäkta barn. Ingen släktskap att skryta med. Hur som helst så mostrade hon Agnes både fram och bak och anropade henne i sin nöd. Agnes lät henne stanna, klädde upp henne och gödde henne. Tösen var döpt till Agnes men också till Signe och det fick hon heta. Vidare förbjöds hon att säga moster och att häntyda på släktskapen. Det skedde inte av högfärd, det kunde hon säga sig fri från. Men när man har pigor och drängar och bokhållare i huset, är en nödd att se på respekten.
Den välgärningen skulle hon få ångra. Hon hade
olyckan på känn, men hon kunde inte lista ut, från vilket håll
den skulle komma. Än tänkte hon på eldfara, ty tösen blev
beslagen med grov vårdslöshet. Än tänkte hon på silvret, ty
hon blev också beslagen med snatteri. Lösligheten tänkte
hon minst på, fast det ingalunda saknades tecken och
antydningar i den vägen. Går det galet på den kanten, kan
det ställas till rätta. Det är värre med elden.
Första vinken kom från Axelsson. Han hade varit mulen alltsedan tösen kom i huset, men nu mulnade han över hövan. I stället för att lägga veden i vedlårn, slängde han pinnarna kring smalbenen på flickan. Det blev klagomål och förhör. Han sa: Inte för att det angår mig, men unga herrn kunde väl hålla sig för god till det.
Unga herrn? Det var dagsklart men man ska ha ögon för att se. Inte en sekund misstänkte hon Gabriel; hon trodde att han menade August. Den beskedlige tjockisen släpades ut ur sitt vindskontor, som var fyllt med uppstoppade djur och halvätna smörgåsar. Han såg inte ut som någon don Juan. Men mor var i tagen, hon började med
