— 100 —
ger någonting obeskrivligt dramatiskt i dödandet, och nu hade de visat Gilmertons strövare att Vermissamännen kunde man lita på.
Ett litet missöde hade de haft. En karl hade kommit åkande med sin hustru under det att de ännu tömde sina revolvrar i den tysta kroppen. Det hade varit tal om att skjuta dem båda, men de voro oförargligt folk, som ej hade med gruvorna att skaffa. Man befallde dem därför strängt att köra vidare och tiga med saken, om de inte ville råka ut för något värre. Och så hade den blodsölade gestalten blivit lämnad där som en varning för alla hårdhjärtade arbetsgivare. De tre ädla hämnarna hade skyndat upp bland bergen, där naturens obrutna vildhet begränsar smältugnarnas och slagghögarnas områden. Och nu voro de här i logerummet, trygga och oskadda efter välförrättat arbete, och deras kamraters bifallsrop rungade i deras öron.
Det hade varit en storartad dag för Strövarna, Skuggorna hade blivit än mörkare än förut över dalen. Men liksom den vise generalen just väljer segerns ögonblick att fördubbla sina bemödanden, på det att fienden icke måtte få tid att hämta sig efter nederlaget, så hade ock Mc Ginty, då han med ruvande och ondskefull blick skådat ut över scenen för sina operationer, uttänkt en ny attack på sina motståndare. Redan samma natt, då det av starka drycker rörda sällskapet bröt
