— 133 —
ni se mig på plattformen i domsalen. Jag skall ge er något att tänka på under mellantiden. Nu känna ni mig sådan jag är. Ändtligen kan jag lägga upp mina kort på bordet. Jag är Birdy Edwards hos Pinkertons. Jag blev utsedd att splittra er liga. Jag hade ett svårt och farligt spel att utföra. Icke en varelse — icke ens den som var mig närmast och kärast — visste att jag spelade. Det var endast kapten Marwin och mina principaler som hade reda på det. Men nu är det Gud vare lov över, och det är jag som vunnit.
De sju bleka, stela ansiktena sågo upp mot honom. Deras ögon vittnade om ett outsägligt hat. Han läste det oförsonliga hotet.
— Ni tro kanske att spelet inte är slut än. Vi få väl se hur det kan vara med det. Några av er komma emellertid icke längre att taga del i det, och utom er är det sextio till som i kväll bli häktade. Jag får lov att säga er, att när det här uppdraget anförtroddes mig, trodde jag inte på att ett sådant samfund som ert existerade. Jag trodde det var tidningsprat och att jag skulle kunna bevisa att det så var. Man sade mig, att det hörde samman med de så kallade frimännen. Jag begav mig därför till Chicago och anslöt mig till deras förbund. Jag befästes där i min övertygelse, ty inte kunde jag upptäcka något ondt i det sällskapet, men däremot mycket som var godt.
— Det var emellertid min plikt att full-