— 135 —
ni se tillbaka och besinna hur ofta ert utsedda offer kom hem en annan väg än ni trott eller var nere i staden när ni sökte honom i hans hem eller stannade inne, när ni trodde han skulle gå ut, så se ni mitt verk.
— Ni usle förrädare! väste Mc Ginty mellan sina sammanbitna tänder.
— Aha, John Mc Ginty — ni må gärna kalla mig så, om det lindrar er vånda. Ni och era gelikar ha i denna trakt uppträdt som Guds och människors fiender. Det behövdes en man för att träda mellan er och de arma varelser ni hade i ert våld. Det fanns bara ett sätt att göra det och det sättet anlitade jag. Ni kallar mig förrädare, men det blir nog många tusen som i mig komma att se den befriare som steg ned i avgrunden för att rädda dem. Jag har nu hållit på med det i tre månader, men om alla skatter i Washingtons skattkammare erbjödes mig, ville jag inte upplevat tre sådana månader till. Jag måste stanna här, tills jag fått ett fast grepp om varenda en bland er och om varenda hemlighet ni hade. Jag skulle ha väntat litet längre, men så fick jag vetskap om att min hemlighet kommit ut. Ett brev hade kommit till staden, som underrättade er om alltsammans. Och då måste jag handla och handla fort.
— Jag har ingenting mer att säga er — bara det, att när min tid är ute, skall jag dö
