— 15 —
till honom, och han är icke den som låter den passera. Se där huset ni skall till — det där som ligger ett stycke från gatan. Ni skall finna att Jakob Shafter, som håller det, är bland de hederligare karlarna här i staden.
— Tack skall ni ha, sade Mc Murdo, och sedan han skakat hand med sin nye bekante, traskade han med kappsäcken i handen uppför vägen till borningshuset och knackade på så att det gav eko. Dörren öppnades av en person helt olik vad han väntat.
Det var en kvinna — ung och förunderligt vacker. Hon var av den svenska typen, blond och ljushårig, samt hade ett par pikant mot det ljusa ansiktet kontrasterande, stora, mörka ögon, med vilka hon betraktade främlingen. Överraskning och en behaglig förvirring spredo en lätt rodnad över det bleka ansiktet. Som Mc Murdo såg henne, där hon stod inramad i den öppna dörrens starka belysning, tyckte han sig aldrig ha sett någonting vackrare — så mycket mera tilldragande i motsats till de torftiga och dystra omgivningarna. En tjusande violblomma, skjutande upp ur en av gruvornas svarta slagghögar, skulle icke väckt större förvåning. Han blev så förtrollad, att han stod och stirrade på henne utan att säga ett ord. Och det var hon som bröt tystnaden.
— Jag trodde det var far, sade hon med en lätt och angenäm svensk brytning. Är det
