— 19 —
lar, om den sköna ön i fjärran med sina låga kullar och gröna ängar, dubbelt sköna då de i inbillningen skådades från detta snöns och vildmarkens frånstötande land. Och så kände han väl till livet i Nordens storstäder, han hade sett Detroit och Michigans timmerbyggen, Buffalo och till sist Chicago, där han haft anställning vid en ångsåg. Och därtill kom en antydan av romantik, en känsla av att sällsamma ting hade händt honom i den stora staden, så sällsamma och så personliga att det inte gick an att tala om dem. Han talade dunkelt om ett plötsligt uppbrott, slitandet av gamla band och flyendet ut i en främmande värld med slutpunkt i denna dystra dal. Och Ettie lyssnade med de mörka ögonen glänsande av medlidande och sympati — tvenne känslor som så hastigt och så naturligt kunna övergå till kärlek.
Mc Murdo hade fått tillfälligt arbete som bokhållare, ty han var en väluppfostrad man. Detta arbete höll honom ute i det fria större delen av dagen, och han hade ännu icke haft tillfälle att anmäla sig hos ordföranden i den gamla frimannalogen. Han blev emellertid påmind om sin försummelse, då han en afton fick besök av Mike Scanlan, ordensbrodern, som han träffat på tåget. Scanlan, en liten nervös, svartögd man med skarpa drag, tycktes finna nöje i att återse honom. Etter ett och
