— 21 —
Jag hörde, att ni samtalade med patrullpolisen sedan jag lämnat tåget.
— Hur vet ni det?
— Det spred sig nog — allting, både godt och ondt, sprider sig här i distriktet.
— Ja, jag talade med dem och jag sade de hundarna, vad jag hade för tankar om dem.
— Sannerligen kommer inte ni att bli en man efter Mc Gintys sinne.
— Jaså — hatar också han polisen?
Scanlan brast i skratt.
— Gå och hälsa på honom, min gosse, sade han och réste sig för att taga avsked. Det är inte polisen han kommer att hata, det är er, om ni inte gör det. Lyd en väns råd och gå genast!
Det föll sig så att Me Murdo samma afton under ett annat samtal kände sig än ivrigare sporrad i samma riktning. Möjligen hade hans uppmärksamhet mot Ettie varit än mera i ögonen fallande än förut, möjligen hade den först nu trängt igenom den något slöa uppfattning som utmärkte hans hederlige värd. Anledningen må ha varit vilken som helst, allt nog, inackorderingsställets ägare vinkade in den unge mannen i sitt enskilda rum och gick utan omsvep rakt på saken.
— Det förefaller mig, herre, som om ni blivit betagen i min Ettie, sade han. Är det så eller har jag orätt?
— Det är så, svarade den unge mannen.
