— 5 —
om på ressällskapet. Det är lätt att förstå, att han är av sällskapligt och möjligen sveklöst lynne, angelägen att vara på god fot med alla. Vem som helst skulle genast säga, att han älskade att umgås med människor och var av meddelsam natur, snarfyndig och lätt road. Och dock skulle den som närmare studerade honom lägga märke till en viss fasthet i käken och ett bestämt drag kring läpparna, som angåvo att det hos honom även fanns djup och att denna glada, brunhåriga unga irländare torde komma att sätta sitt märke till godo eller ondo på det samhälle han komme att tillhöra.
Efter att försöksvis ha gjort några anmärkningar till den närmast honom sittande gruvarbetaren och fått några korta, vresiga svar av denne överlämnade sig resenären till en för honom motbjudande tystnad och blickade genom fönstret ut på det förbleknande landskapet. Utsikten var just inte upplivande. Genom det tilltagande mörkret pulserade den röda glöden från masugnarna på bergsluttningarna. Stora högar av slagg och avstjälpt sinder reste sig på ömse sidor om vägen, och ovanför dem upptornade sig stenkolsgruvornas höga schakt. Slarvigt uppförda grupper av torftiga trähus, vilkas fönster började teckna sig i ljus, lågo spridda här och där utefter linjen, och de täta hållplatserna voro överfulla av husens svartmuskiga invå-
