Den här sidan har korrekturlästs

— 60 —

brevet kom fram. Jag tänker, att han inte mera kommer att visa sig här i dalen.

En äldre, slätrakad man med ett vänligt ansikte och bred panna reste sig från motsatta ändan av bordet.

— Herr skattmästare, sade han, får jag fråga vem det var som köpte den mans egendom som drevs från distriktet?

— Ja, broder Morris. Den köptes av Stat-och Mertonjärnvägsbolaget.

— Och vem köpte Tedmans och Lees gruvor, som förra året på samma sätt kommo i marknaden?

— Samma bolag, broder Morris.

— Och vem köpte Mansons och Shumans järnverk, vem köpte Van Dehers och Atwoods, vilka alla på sista tiden blivit frånträdda?

— Alla inköptes de av West Gilmertons stora gruvbolag,

— Jag inser inte, broder Morris, sade ordföranden, att det gör oss någonting vem som köper dem, efter de ändå inte kunna ta dem med sig utom distriktet.

— Med all vördnad för er, högt aktade kårmästare, anser jag att det gör oss ganska mycket. Denna procedur har nu fortgått under tio långa år. Vi driva så småningom alla de mindre gruvägarna från yrket. Vad blir resultatet? Vi finna dem ersatta av stora bolag på t. ex. ”Järnvägen” eller ”Allmänna järn” som ha sina direktörer i Newyork el-