— 62 —
imom Förenta staterna som kommer åt dem. Ha vi inte många gånger fått bevis på det inför domstolarna? Jag antar att de stora bolagen lika väl som de små skola finna det lättare att betala än att göra motstånd. Och nu, bröder — under det att Mc Ginty talade tog han av sig den svarta sammetskalotten och gehänget — nu har denna loge slutat sina angelägenheter för i afton, blott ett återstår än att omnämna, innan vi skiljas åt. Tiden är nu inne för sällskaplig vederkvickelse och harmoni.
I sanning sällsam är människonaturen. Här voro de nu, dessa män som icke drogo sig för ett mord, dessa män som mördat familjefadern, mot vilken de ej hyst någon personlig ovilja, utan tanke på hans gråtande hustru och värnlösa barn, men som likväl rördes till tårar av en känslig melodi. Mc Murdo hade en vacker tenor, och om han icke redan tillvunnit sig logens bevågenhet, skulle han ha gjort det genom sitt sätt att föredraga ”Vid stättan jag väntar dig, Mary” eller ”På stranden av Allans älv”.
Redan första kvällen hade recipienten gjort sig till en av de mest omtyckta i förbundet, och man hade redan då förespått honom befordran och höga uppdrag. Men det fordrades andra egenskaper än sällskapliga talanger att bilda en värdig frimannabroder, och det fick han pröva på före kvällens slut. Viskybutel-
