— 72 —
starens vrede. Logens tecken växlades då de möttes.
— Jag ville tala ett ord med er, Mc Murdo, sade den äldre mannen i en ton så tveksam att den visade att han trodde sig på osäker mark. Det var hyggligt av er att komma.
— Varför undertecknade ni inte er biljett?
— Man måste vara försiktig. I tider som dessa kan man lätt få igen sina ord. Man vet aldrig vem man kan lita på eller ej.
— Visst bör man kunna lita på bröderna inom logen.
— Nej, nej, inte alltid, utbrast Morris häftigt. Allt vad vi säga, ja, allt vad vi tänka tyckes komma fram till den där Mc Ginty.
— Hör på, sade Mc Murdo strängt, i går afton svor jag vår kårmästare trohetsed. Vill ni nu be mig bryta den eden?
— Om ni tar det på det viset, sade Morris, kan jag bara säga, att jag beklagar att jag bad er göra er besvär att komma hit. Det står illa till, om inte två fria medborgare kunna öppet tala med varandra.
Mc Murdo, som noga givit akt på den andre, blev mindre stram i sin hållning.
— Jag talade ju bara för egen räkning, sade han. Jag är, som ni vet, en nykomling här och främmande för alltsammans. Det tillkommer icke mig att yttra mig, mr Morris, och om ni anser det riktigt att säga någonting, är jag här för att höra på.
