— 88 —
hade någonting hittills oerfaret trängt in i hennes fridfulla tillvaro.
— Är det du! sade han och torkade svettpärlorna ur pannan. Och tänk att du, mitt hjärtas hjärta, skulle komma till mig och jag taga emot dig med ett försök att strypa dig! Kom, älskling, och han öppnade sina armar, kom och låt mig bedja dig om förlåtelse!
Men hon hade icke hämtat sig från den plötsliga skymt av brottslig skrämsel som hon läst i hans ansikte. Hennes kvinnliga instinkt sade henne, att denna skrämsel icke blott framkallats av överraskning — nej, brott och fruktan förelågo här.
— Vad gick åt dig, Jack? utbrast hon. Varför blev du så rädd? O, Jack, om du hade haft godt samvete, skulle du inte ha sett så där ut!
— Jag satt och tänkte på helt andra saker, och när du så lätt kom trippande på dina små fötter —
— Nej, nej, Jack, det var nog mera än så. Och hon fattade en plötslig misstanke. Låt mig se det där brevet, du höll på att skriva.
— Ack, Ettie, det kan jag inte visa dig.
Hennes misstankar övergingo nu till visshet.
— Det är till en annan kvinna, sade hon. Jag vet det! Varför skulle du annars vägra att låta mig se det? Satt du och skrev till din hustru? Hur skall jag kqana veta, att du
