— 90 —
dig i går en av de män som bo hos oss. Det skar i mig som ett knivstyng.
— Onda ord krossa inga ben.
— Men de voro sanna.
— Det är inte så illa som du tror, min älskade. Vi äro helt enkelt fattiga män, som söka att betrygga våra rättigheter.
Ettie slog armarna om hans hals.
— Avstå från det, Jack! För min skull, för Guds skull, avstå från det! Det är för att bedja dig om detta, som jag kommit hit. O, Jack, jag ber dig på mina knän att du avstår från det! Du ser mig här vid dina fötter!
Han lyfte upp henne, drog hennes huvud till sitt bröst och smekte henne.
— Ser du, min älskling, du vet inte vad det är du ber mig om. Hur skulle jag kunna avstå från det, då det vore detsamma som att bryta min ed och svika mina kamrater? Visste du hur det förhöll sig, kunde du aldrig begära detta av mig. Och även om jag ville, hur skulle jag kunna göra det? Du tror väl inte att logen skulle låta en man göra tig fri och bära på alla dess hemligheter?
— Jag har nog tänkt på det, Jack. Jag har en plan färdig. Min far har sparat ihop itet pengar. Han är trött på den här staden, där fruktan för dessa människor förmörkar livet för oss. Han är villig att bege sig härifrån. Vi kunde tillsammans fly till Filadelfia
