Den här sidan har korrekturlästs

— 96 —

den energiske och oförfärade Nya England-direktören lyckats upprätthålla en viss ordning och disciplin under det långa skräckväldet.

Dagen grydde nu och en mängd arbetare begåvo sig en och en eller gruppvis framåt på den nedsvärtade vägen.

Mc Murdo och Scanlan gingo på, bibehållande i sikte de män de ville följa efter. En tät dimma låg över dem, och från dess medelpunkt utgick plötsligt det gälla ljudet av en ångvissla. Det var tiominuterssignalen innan burarna sänktes och dagens arbete började.

När de kommo till den öppna platsen kring gruvschaktet, väntade ett hundratal gruvarbetare, stampande och blåsande på fingrarna, ty det var mycket kallt. Främlingarna stodo i en liten flock i skuggan av maskinhuset. Scanlan och Me Murdo klättrade upp på en slagghög, från vilken de hade utsikt över hela scenen. De sågo gruvingenjären, en stor, skäggig skotte vid namn Menzies, komma ut ur maskinhuset och blåsa i pipan till tecken att burarna skule sänkas.

I samma ögonblick steg en lång, gänglig ung man med slätrakat ansikte ivrigt fram till gruvmynningen. Då han nått denna, föll hans blick på den tysta, orörliga grppen vid maskinhuset. Karlarna hade dragit ned sina hattar och slagit upp rockkragarna för att dölja sina ansikten. Ett ögonblick lade dödens förkänsla sin hand på direktörens hjärta. I det nästa