103
visste, att hon skulle kastas dit in, blev hon förskräckt och begynte tala vid de andra skedarna om det tyranni, som man övade mot den stackars värnlösa. »Man skall bränna upp oss, man skall tillintetgöra oss», sade hon.
»Å nej, de må gärna smälta oss», sade silverskedarna; »vi ha visserligen en smula koppar i oss, som gärna må brännas bort; sedan bli vi renare och bättre, än vi voro förut.»
Men träskeden var otröstlig, och då man ämnade kasta henne i degeln, sade hon med darrande röst:
»Käre mästare! Visst är jag en silversked, det förstås, och det synes utanpå och kännes på tyngden också; men jag är ändå ej av samma slags silver som de andra, jag är av ett finare slag, som ej tål elden, utan flyger bort i rök.»
»Är du kvicksilver då?»
»Ja, kvicksilver, ty jag är kvick av mig.»
»Å nej, du är inte kvicksilver men kanske av tenn.»
»Hur kan mästaren tänka så gement om mig?»
»Eller kanske bly?»
»Bly? Det måtte väl mästaren se, att jag inte är bly.»
»Nå, jag skall se efter», sade mästaren och ville böja på skaftet – men knack! Det gick av, och blyklumpen föll därur.
»Således bara en träsked.» –
»Ja», sade träskeden, som, sedan blyet kom bort, kände sig helt lätt och glad; »ja, jag är bara
