106
var en liten hopskrumpen kvinna med glasaktig blick och djupa rynkor. Det gråa håret flög som en virvlande rök omkring hennes huvud, och hon var klädd i en röd kappa, som glödde som eldkol. Trollkvinnan infördes i den gyllene salen och salte sig på en dyna, gjord av tigerhud och fylld med håret av tusen döda mongoler.
Kejsarinnan neg ödmjukt, och trollkvinnan sade: »Vad söker du hos mig, arma moder?»
Kejsarinnan bugade djupt och sade: »Jag har två döttrar, vilka äro under av skönhet.»
»Skönheten förgår – även jag har varit så skön, att jag fördunklade både ros och lilja, och mina ögon tindrade som stjärnor. Skönheten förgår.»
»Mina döttrar äro kunskapsrika», sade kejsarinnan.
»Kunskapen är god, men ett ädelt hjärta bäst.»
»Ja visst, och just för att pröva deras hjärtelag och utforska deras öde har jag hämtat dig hit.»
»Deras öde beror av dem själva. För hit edra döttrar – prinsessorna, som de kallas av världen – de stackars barnen, som de kallas av mig.»
De bägge prinsessorna infördes och stodo där, klädda i juveler, framför den gamla sierskan. Sedan hon en lång stund betraktat dem med sina sjögröna, gnistrande ögon, sade hon:
»Mina barn! Jag har medfört några skänker till eder. Som I väljen, så går det eder, väl eller illa.»
