109
genast får detta, bränner han edert palats till aska och låter hänga eder själv i en galge.»
Detta var väl just ej så artigt, men gjorde, att kejsaren i Kina talade och sade: »Vår dotter Mia må bliva stor-khanens gemål och taga diamantäggen med sig, om jag bara slipper se min käre måg, den stråtrövaren.»
Prinsessan Mia grät bitterligen, men avsändes med sina diamantägg till stor-khanen, som skickade prinsessan till sina andra tjänstekvinnor, men lade äggen i sin skattkammare. Sedan han avtågat, försäkrade mandarinerna, att han hade flytt för kejsarens förkrossande onåd. Och kejsaren nickade, emedan detta skulle vara sant i Kina.
Landet var förhärjat; fattigdom och nöd hemsökte folket, och hungersdöden kom som ett bleklagt spöke. Från alla håll hördes jämmer och klagan, men prinsessan Nuna smålog milt som en ängel och sade: »Jag har framtiden i min hand. Framtiden bär välsignelse och lycka i sitt sköte.»
Hon hade vårdat de små oansenliga, bleka äggen – och se! ur dem kommo små maskar, som hon närde med friska blad. De växte och blevo stora, och slutligen spunno de sig in i sin puppa för att stanna där, tills de blevo fjärilar. Men puppan bestod av glänsande, oändligt fina trådar de voro så fina, så glänsande, så starka – och prinsessan tvinnade dem till tråd och vävde ett aldrig förut sett dyrbart tyg av sina maskars tysta, föraktade spånad. Det var siden. Prinsessan Nuna hade upptäckt silkesodlingen. Hastigt utbredde sig
