113
äro vackra, och de äro ej lyckligare för det; nej, däri ligger det inte.»
»Prinsessan är så avhållen av alla», sade den tredje.
»Alla snälla barn äro avhållna», sade prinsessan; »däri ligger det inte.»
»Prinsessan slipper arbeta», sade den fjärde.
»Tror du det? Däri bedrar du dig; just därför att jag är kungens dotter, måste jag lära mig mycket, som I inte behöven, men som jag måste kunna, och dessutom vore jag olycklig, om jag skulle leva overksam. Nej, däri ligger ingen lycka; men», tillade hon, »kom fram, du lilla, som står där borta! Kom hit! Kan du säga varför jag är så lycklig?»
Den lilla fattiga flickan gick blyg fram med sin lilla förgätmigejkvast och närmade sig prinsessan. »Säg mig, lilla flicka, varför tror du, att jag är så lycklig?»
»Jo, du är så god, och du kan göra så mycket gott», viskade den lilla flickan och räckte fram sin lilla blomsterkvast. Den tog prinsessan, så stor den var, och fäste i sitt skärp. »Ja, ser du, du har rätt. Jag kan göra mycket gott, därför är jag lycklig. Men vem som helst kan göra gott i sin mån, den ena mer, den andra mindre. Försök, och du skall själv få erfara huru det är att vara lycklig som en prinsessa.»
Med dessa ord fortsatte prinsessan sin färd, och den enda blomkvast hon förde med sig hel var den lilla av förgätmigej.
⁎
