125
Gästum blinde. Hemifrån for jag och såg på vägen vägar: väg under, väg ovanför, vägar över alla vägar. Heidrek, konung, gissar du min gåta?
Heidrek. God är din gåta, men gissad är hon: du for över en bro, fisken sam under, fågeln flög över, det var vägar över vägar.
Gästum blinde. Vilka äro de kvinnor, som gå fram tillsammans, djärva liksom deras fader – de hava dragit ofärd över mången man, därför måste envar frukta dem? Heidrek, konung, gissar du min gåta?
Heidrek. God är din gåta, men gissad är hon: det är vågorna, det stormiga havets döttrar.
Gästum blinde. Vilka äro de flockar, som fara över land – vit sköld bära de om hösten men svart om sommaren? Heidrek, konung, gissar du min gåta?
Heidrek. Dina gåtor försämras, Gästum blinde; snart har du väl inga kvar. Lätt att gissa var denna gåta: det är skogsripor, som äro svarta om sommaren och vita om vintern. – Vill du nu underkasta dig de vises dom?
Gästum blinde. Det vill jag icke; än vill jag försöka med flere gåtor. Vad var det för ett djur jag såg vid konungens portar – det hade åtta fötter och bar sina knän högre än kroppen? Heidrek, konung, gissar du min gåta?
Heidrek. Det var en spindel.
Gästum blinde. Vem är den mörke, som far över marken – han sväljer skog och sjö, fruktar vinden men icke människor; han går emot solen
