21
»Nå, låt oss försöka, låt oss springa i kapp! Jag slår vad, att jag skall vara före dig vid målet.»
Haren skrattade omåttligt. »Vad sätta vi upp?» frågade han
»En örfil åt den, som tappar», svarade igelkotten.
»Topp!»
De räckte varandra tass och slogo av, precis som det går till ibland tvåbenta harar och igelkottar.
»Nu kila vi!» ropade haren.
»Så brått är det väl inte», menade igelkotten. »Jag har inte ätit frukost än, så jag behöver först gå hem och stärka mig med litet mat. Om en halvtimme är jag här igen; då skola vi pröva vem som är kvickast på foten.»
Det gick haren in på. När igelkotten kommit för sig själv, mumlade han: »Vänta bara, munsjör hare! Du är visserligen rapp i benen, men desto trögare till förståndet. Du förtjänar få dig en smäll på de långa öronen.»
II.
När igelkotten kom hem, sade han till sin hustru: »Skynda dig, gumma, och följ mig till kålrotstegen!»
»Vad står nu på?» frågade hustrun.
»Jag har slagit vad med haren om en örfil åt den, som tappar, att jag skall springa i kapp med honom och komma före. Du måste hjälpa mig.»
