22
»Är du då rent av kollrig, min gubbe!» skrek fru Igelkott. Hur kan du vilja mäta dig med haren – med haren! »Bered dig du på att ta emot en sittopp, som känns! Men det blir en skam för hela vår familj.»
»Prata inga dumheter nu! Din man åtager sig ingenting, som han inte går i land med. Kom nu och giv noga akt på vad jag säger. Du ser den där långa åkern. Där är det vi skola springa, haren i den ena fåran, jag i den andra. Vi börja från den ändan, som är närmast. Du har ingenting vidare att göra, än att du hukar dig ned i min fåra vid andra ändan av åkern, och när haren kommer, reser du dig upp och ropar: Här är jag redan! – Har du förstått mig?»
»Ja», svarade fru Igelkott, som nu fann, att hennes man var fiffigare, än hon hade trott.
När igelkotten hade följt sin fru till hennes plats och sett henne huka sig ned i fåran, vandrade han till den ändan av åkern, där kapplöpningen skulle börja.
Snart kom haren dit och frågade om de fingo sätta i väg.
»Gärna för mig», svarade igelkotten.
»Ställning», kommenderade haren, och så ställde de sig i var sin fåra.
»Ett, tu, tre!» skrek haren, och som en pil satte han av. Igelkotten följde bara några få steg; sedan hukade han sig ned i fåran och låg där ganska bekvämt. Men när haren i fullt språng kom
