26
Det var samma fe, som visat sig för hennes syster, men som nu framträdde i en prinsessas skepnad för att pröva huru långt den stygga flickan skulle gå i sin elakhet. Tror ni, att jag kommit hit för att passa upp er?» svarade den högmodiga flickan. »Jag skulle kanske ha tagit med mig den här silverkannan enkom för hennes nåds skull? Drick så mycket ni behagar, där är vatten nog i källan.» – »Du är inte särdeles hövlig», svarade feen lugnt. »Men eftersom du är så ovänlig, giver jag dig den gåvan, alt för vart ord du talar skall det komma en orm eller en padda ur din mun.»
Så snart modern fick se sin dotter komma, ropade hon: »Nå, mitt barn, hur gick del?» – »Jo, så gick det», svarade den elaka flickan, och strax kommo två ormar och två paddor ur hennes mun. »Vad ser jag? Vilken olycka!» utropade modern. »Men det är nog din syster, som rår för det, och hon skall också få umgälla det. Därpå skyndade hon ut för att straffa sin yngsta dotter, men denna flydde till skogen och gömde sig där. Hon satte sig på en kullfallen trädstam och grät bittert. Plötsligt hörde hon någon fråga: »Varför gråter du?» och då hon lyfte huvudet, såg hon konungens son stå där. Han återvände från jakten och stannade, då han varseblev den gråtande flickan. Ack, nådig herre, min moder har jagat bort mig från hemmet», svarade hon.
Då prinsen såg en mängd pärlor, rosor och diamanter falla ur hennes mun, blev han högligen förvånad och frågade varav det kom sig, och hon
