47
Tredje lördagskvällen gick det på samma sätt. Det bultade tre slag på dörren; kissan kilade ut. Där stod en hare.
»God aſton», sade han.
»God afton tillbaka», svarade hon. »Är det främmande, som är ute och färdas så sent på kvällen?»
Ja, det var så, och så frågade också han om rävänkan var hemma och hur det stod till med humöret.
»Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död. Hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade Murra.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade haren.
»Vem är det, som trippar och bultar på, så jag inte kan min kvällsro få?» sade matmodern, då Murra kom in.
»Det är nog friare, det, mor!» svarade kissan.
»Hurudan rock har han?»
»Mjuk, vacker, vit – tät vadmal och utan slit», sade Murra. Men det blev inte bättre för det. »Låt honom gå, låt honom gå! Jag behöver inte hans råd», svarade rävesan.
Så var det den fjärde lördagskvällen. Bäst det var, hördes åter tre slag på dörren till rävhuset.
»Gå ut och se vad som är på färde, du», sade matmodern till tjänstflickan.
Då Murra kom ut, stod där en räv utanför tröskeln.
»God afton och tack för sist», sade räven.
