49
24. Den fula handen och den vackra handen.
»Nu ska ni få höra!» sade farmor till Petter och Lotta, som sutto på golvet framför spisen, och de lyssnade uppmärksamt på farmor, när hon började:
Det var en gång en ung bonddräng, som gifte sig med en ung flicka. Hon hette Gertrud, och han hette Sven. De nygifta flyttade in i sin egen stuga, som hade två kamrar, och framför den stod en rönn, där fåglarna sjöngo. En ladugård hade de också, både ko och får och grisar; husgeråd hade de och mat fullt upp. Och de voro lyckliga och sade: »Nu ska vi göra oss glada dagar och riktigt njuta av livet.» Och så började de äta och dricka och sovo om nätterna långt in på morgonen och lade sig om dagen också att sova.
En vacker dag, just som de skulle äta kvällsvard, så fingo de se – en stor, ful, svart hand med långa fingrar komma in i stugan, men om den kom genom dörren eller fönstret, det sågo de icke. Ser ni, så här kom hon, så här långsamt, gripande mot bordet, och tog bort skålen med
