50
vällingen mitt för deras näsor, som blevo så långa, mån I tro, att de kunde ha stött emot varandra, om icke Sven och Gertrud hade fallit baklänges av bara förskräckelse, när den stora, fula handen kom och tog bort deras kvällsvard och försvann, ingen kunde begripa huru. Men de sade: »Vi ska inte bry oss om det, utan lägga oss att sova, och så är det i morgon lika gott.» Men de hade svårt att sova, ty uven satt i rönnen och skrek: »Uh, hu, hu!» Och de tyckte, att den fula handen stökade i stugan, men det var så mörkt, att de ingenting kunde se.
Slutligen somnade de likväl. När de vaknade, var det ljusa dagen, och då sade mannen: »Gå nu upp, hustru, och koka kaffe!» Hustrun gjorde upp eld, men just som hon skulle taga kaffepannan, vad tron I hon fick se? Jo, den där stora, fula handen, som grep i handtaget på kaffepannan och for ut med henne i ett huj, som om det varit genom väggen.
Nu blev mannen mycket ond och sade: »Ja, kom du bara en gång till, din fuling, så skall jag klämma dig, så du skall minnas det; och nu går jag till länsmannen, jag.» Och han steg upp, klädde sig och ville sälla på sig helgdagsrocken. Men då han skulle taga ned den från spiken, kände han, att någon drog i rocken, som var starkare än han, och när han såg sig om – se, då var det den fula, stora handen, som höll i hans rock och försvann med den, innan Sven hunnit begripa huru det gick till.
