54
brukade säga, att Sven var den av alla tjänarna, som han mest litade på, och kallade honom Sven trogen.
En dag kom en främmande herre på besök. För honom berömde husbonden sin Sven. »Det är en gosse att lita på», sade han; »aldrig har han sagt mig en osanning, och inte kommer han att göra det heller.»
»Det är inte värt all vara för säker på det», sade den främmande. »Kanske har han aldrig varit satt på något svårt prov.»
Men husbonden menade, att på Sven kunde han tryggt lita.
»Låt mig pröva honom då!» sade gästen, och därtill fick han tillåtelse. Sven blev inkallad, och när han kom, sade husbonden:
»Hör på, Sven! Du skall rida in till staden. Hos guldsmeden skall du hämta ett paket med silverskedar, och så skall du lämna ett brev i den här herrns hus. Du kan laga min egen ridhäst, och eftersom det är sent, är det inte värt, att du rider hem förrän i morgon.»
Men i brevet stod, att den främmande herrns tjänare skulle taga Sven med uti staden i glada sällskap och narra ifrån honom hästen och allt vad han hade. Det gjorde de också. När Sven vaknade den andra morgonen, var det första han kom ihåg, att han måste begiva sig hem utan både häst, paket och penningar. Med tungt hjärta iklädde han sig de nedsmutsade och trasiga paltor
