67
Av några märken på hans skinn förstodo de, att den stackars björnen icke var någon fiende utan deras gamle vän från skoltiden. Stor blev därför deras sorg över hans död.
32. Olof och vargarna.
Olofs föräldrar bodde på en präktig gård i Dalarne. En vinterdag vid middagstiden ropade fadern sin gosse in från kälkbacken och sade till honom: »Hör på, Olof, mor behöver i morgon sitt stora bryggekar, som de lånat hos Per Månsson i granngården. Kan du fara och hämta det? Föret är gott, och du får taga bredsläden och de gamla hästarna; de skena inte bort med dig.»
Gossen fick brått att göra sig i ordning och glömde icke att taga med den goda slidkniven, som han fått av far. Granngården låg en hel mil från Olofs hem, och vägen gick genom den täta, mörka furuskogen. Men Olof var inte rädd, han. Inte heller gjorde han sig bråttom där borta hos Per Månssons, och så hände det sig, att det blev kväll, innan han begav sig på hemvägen. Men vad gjorde det?
Om en stund gick månen upp. Men vad kom åt de gamla hästarna, som annars voro så stadiga? De fnyste och började skena åstad, som om de blivit alldeles vilda. Olof försökte lugna dem, men det var förgäves. Han lyssnade: plötsligt hörde han ett besynnerligt ljud, ett dovt tjutande, och nu
