68
förstod han hur det var fatt. Vargarna voro efter honom!
Tänk en hel flock grymma, hungriga vargar, som jagade efter honom i den ödsliga skogen! Men Olof var en rask gosse och van att reda sig på egen hand. Det bästa var dock, att han hade lärt sig att förtrösta på Gud i alla faror. Därför tappade han icke modet så lätt, utan tänkte på hur han skulle kunna rädda sig. »Nu äro goda råd dyra», tänkte han. Plötsligt föll det honom in ett sätt att rädda sig. Han drog sin skarpa kniv ur slidan och lade sig på magen ned i släden, så att han kunde nå draglinorna. Med ett par duktiga snitt skar han dem tvärt av. När hästarna blevo lösa, rusade de i vilt galopp mot hemmet. »Det är bra», sade Olof, »skynden er nu, så att de få veta där hemma hur det står till!» Därpå välte han kvickt karet från släden ned på vägen och satte sig under det, så att han var alldeles gömd. I det rymliga karet hade han god plats att röra sig.
Inom en minut voro vargarna framme. De
nosade på släden och revo omkring halmen, och
då de icke funno någonting där, kommo de till
karet. De kunde strax lukta, att där var en läcker
munsbit, och den ville de komma åt. De stötte
och skuffade till karet från alla sidor, men det
stod säkert. De kunde väl rubba det men icke
lyfta det från marken.
Då nu vargarna märkte, att det icke lyckades
