72
Rövaren släppte taget och sprang förskräckt in i skogen igen.
Lantmannen drev på sin häst och kom snart i rask fart till värdshuset. Han lämnade häst och åkdon i drängarnas förvar och gick in för att prata med värden. Några grannar och vänner fann han där före sig, ett par andra kommo efteråt, och nu berättade han sitt äventyr.
Alla skrattade hjärtligt och berömde hans rådighet; ingen lade märke till att en slusk under tiden kom in, drack en mugg öl vid disken, betalte och gick sin väg.
När lantmannen ville fortsätta hemresan, sade värden till honom:
»Nog vore det bättre, om du stannade här, tills det blir ljust i morgon.»
»Det har jag inte tid till», svarade lantmannen.
»Tag åtminstone min revolver med dig», bad värden.
Ja, det sade lantmannen inte nej till. Han åkte emellertid ett gott stycke, utan att något farligt hördes av. Men vid en krökning av vägen, just där skogen var tätast, rusade en karl fram och högg tag i hästens betsel.
Nu höjde lantmannen den verkliga revolvern:
»Packa dig bort, annars skjuter jag!»
»Med din gamla korv, vasa?» frågade rövaren hånskrattande.
Men i samma ögonblick small skottet, och med ett jämmerrop flydde rövaren.
