78
steg vidare; det är så smutsigt på vägen; kunna vi inte få åka med ett stycke? Vi ha varit på skräddarhärbärget utanför staden och glömt oss kvar.» Tuppen lät dem stiga upp, emedan de voro så magra, att de icke togo mycken plats; dock måste de lova att icke trampa honom och hans höna på tårna.
Sent på kvällen kommo de till ett värdshus, och eftersom de inte ville resa vidare den natten och ankan var öm i fötterna och vaggade från den ena sidan till den andra, gingo de in. Värden gjorde i början många invändningar, emedan huset var fullt; han tyckte väl också, att det inte såg ut att vara något fint folk. Men då de talade så bevekligt och lovade honom det ägg, som hönan lagt under vägen, och att även få behålla ankan, som var dag värpte ett, gav han slutligen med sig.
Nu läto de rikligen undfägna sig och kalasade duktigt. Tidigt på morgonen, i dagbräckningen, medan alla lågo i sin söta sömn, väckte tuppen hönan, hämtade ägget, hackade hål på det, och så åto de upp det tillsammans, men skalet kastade de i spisen. Sedan togo de synålen, som ännu sov, och satte den i värdens länstolskudde och knappnålen i hans handduk. Därpå flögo de utan vidare i väg över heden.
Ankan, som ville sova under bar himmel och därför stannat kvar på gården, fick höra den flaxa bort. Då blev hon mycket glad och sökte upp en bäck, i vilken hon simmade i väg, och det gick fortare undan, än när hon var spänd för vagnen.
