82
åter sin hustru i sidan och sade: »Se, Greta, det är den andra!» Betjänten lagade, att han snart kom ut. Lika illa gick det för den tredje betjänten. Nu kom den fjärde med ett stort, övertäckt fat, och greven sade: »Visa nu er konst, herr doktor, och säg, innan locket tages av, vad som är på fatet.» Nu var doktor Allvetande i en vacker klämma. I sin ångest utropade han: »Ack, stackars Kräfta, nu är du illa däran!» Och se! – händelsen gjorde, att det var kräftor på fatet. Greven sade: »Ni är en stor man, herr doktor; nu litar jag på att ni vet var mina penningar äro.»
Nu ryckte en betjänt doktorn oförmärkt i rocken och gjorde en min åt honom, att han skulle gå ut. Där utanför dörren stodo nu alla fyra tjuvarna och lovade att ge tillbaka alltsammans och dessutom betala honom allt vad de kunde skrapa tillsammans, bara han lovade att inte förråda dem, ty om någon finge veta, att de voro tjuvar, skulle de råka illa ut. De visade honom också var penningpåsarna lågo gömda. Doktorn var nöjd, gick in igen, avslutade sin middag och sade därpå: »Nu vill jag se efter i min bok var det stulna finns.» Men det fanns en femte betjänt, som stod och såg på doktorn, medan har letade i boken. »Den karlen ser ju så dum ut som ett spån,» tänkte betjänten; »vad kan en sådan veta?» Men han var ändå inte rätt säker, ty han hade ett ont samvete; han kröp därför in i den stora spisen och hörde noga efter vad doktorn sade. Emellertid hade Kräfta inte strax fått rätt på tuppen, därför blädd-
