Sida:Fersenska mordet.pdf/33

29

person, lemnade jag en stor del deraf till Grefvinnan Piper, som derefter gömde dem. Jag fruktade nu att hon möjligen, då hon flydde från sin broders hus, ej skulle hafva hunnit medtaga dessa anteckningar, hvilka, om de blefvo funna bland hennes papper, skulle hafva kunnat ytterligare kompromettera henne. Jag kunde ju hafva all anledning misstänka att hon uti sitt upprörda tillstånd haft annat att tänka på än mina personliga angelägenheter; hennes ömma tillgifvenhet för mig förnekade sig likväl icke, ty före sin afresa nedlade hon sjelf det skrin, hvaruti anteckningarna voro gömda, uti ett hål i den terrass som omgifver huset, och det var ingen annan än hon sjelf som kände gömstället, så att jag hade nog aldrig fått återse mina anteckningar om det hade inträffat att hon dött af förskräckelsen. Detta är för mig ett tydligt bevis ej blott på hvilken utmärkt qvinna hon är utan äfven på att hennes sinnesnärvaro var lika stor som hennes ömhet för mig! Till följd af den oro och förskräckelse som denna hemska tilldragelse framkallade hos mig har det varit mig omöjligt att förrän i Februari månad 1811 återtaga tråden i mina berättelser och nedskrifva detta, hvarför jag också i detta sammanhang kunnat omförmäla detta faktum. Då jag var ytterst orolig öfver denna sak beslöt jag mig för att öppna mitt hjerta för Konungen och heldre omtala för honom att jag anförtrott ett hemligt skrin åt Grefvinnan Piper, än att på något sätt kompromettera henne. »Detta var ganska förargligt», sade han, »men det är bäst att Ni talar härom med Klinteberg, som är tillförordnad Justitiekansler och som nog uti största hemlighet kan skaffa Eder skrinet tillbaka.» Då jag under de senaste dagarna ej haft någon beröring med grefvinnan kunde jag öppet tala med Herr Klinteberg utan att behöfva frukta för att derigenom skada hennes sak, han utlofvade att hålla saken hemlig och jag tror nog äfven att han hållit sitt löfte, ty ingen talade någonsin härom. Någon tid efteråt, då man skulle borttaga förseglingarna, bad han mig om nyckeln till skrinet, men lät mig strax efteråt veta, att något sådant skrin ej stod att finna, jag trodde då att det var uppbrändt och fick försöka trösta mig deröfver, ehuru jag allt kände en viss saknad, då det ju uti mina anteckningar bland allt annat småprat, ändå fanns omtalad en och annan anekdot, som ej saknade sitt intresse och som för allmänheten vore okänd och som jag ensam varit i tillfälle att kunna omtala. Då jag nu som bäst sörjde öfver att så många års arbete gått förloradt, blef jag utaf Grefvinnan Piper, sedan hon sluppit ur